Denna röda dag som återkommer vecka efter vecka med samma budskap, vila. En dag att andas ut, umgås med vänner, fundera över livet. Eller storstäda, veckohandla, planera barnens aktiviteter och allmänt förbereda sig för nästa anhalt, veckan som kommer. Vi har nog glömt vikten av pauser i ett samhälle som kräver mer och mer. Ett samhälle som tar bort lusten, drivet och ersätter det med krav, bedömningar och räkningar. 

 

Söndagar behöver inte alls betyda vila heller. Det finns de som arbetar och sliter in i det sista, dock brukar de ha en annan dag av ledighet. Präster har oftast måndagar, vilket för alla kyrkobesökare är tur. Nog för att jag tycker att kyrkan skulle kunna bli friare men det finns en poäng med att ha någon som leder gudtjänsterna. Kanske behöver det inte vara en präst, fast försök föreslå det för någon som har gått i kyrkan i hela sitt liv med bara en präst som ledare. Kaos! 

 

Sabbaten hos judar firas på lördagar, eftersom det länge var den sista dagen i veckan,

ändrades internationellt 1972. Spännande hur dagar kan få olika betydelse beroende på var de hamnar i turordningen. Veckans första dag, då alla förändringar ska ske, då vi tar nya tag. Andra dagen, då vi inser att förändringar är jobbiga och livet påminer oss om varför vi gör som vi gör. Tredje dagen, mitten på en svenssonarbetsvecka, planer inför helgen görs, vardagslunken märks knappt av. Fjärde dagen, vi är trötta, slitna och frågar oss själva om det inte är dags för något nytt. Femte dagen, ett sista ryck innan kvällen då allting ska kompenceras. Fester, krogen, middagar, mys, barntid, bakning. Så underbart med helg och att somna framför tv:n redan innan rapport. Sjätte dagen, vaknar antingen för tidigt eller för sent. Hinna med det som aldrig görs i veckan plus lite till. Sjunde dagen, vila, var det någon som skämtade precis?