Har infört månadens förebild, av den enkla anledning att vi alla har någon vi ser upp till, som motiverar oss till allting det vi nu vill utföra. Det finns ingen annan människa jag hellre vill börja med än min kära morfar, Nils Persson. 

 

Herr Persson är en pensionär som i år blir 85 år gammal. Han har levt ett långt liv med upp och ner gångar men aldrig låtit sig bli nedslagen. Han var barn under andra världskriget och har mest talat om matkupongerna som användes, för att allting skulle vara ransonerat. Han blev matförgiftad som vuxen, vilket ledde till förlamning i benen. Vid den tiden hade han två barn att försörja och med den generationens förväntningar på mannen blev det tufft. Frugan fick arbeta klockan runt för att allting skulle fungera. Barnen fick bli nyckelbarn. 

 

Det såg rätt mörkt ut. Efter att ha haft ett arbete som var fysiskt (byggde järnvägar) blev plötsligt tillvaron begränsad. Dock slås han inte ner, nej. Istället för att ge upp reser sig herr Persson upp igen. Han börjar kunna gå igen, med käpp om det var längre sträckor. En gångstil som jag som barn brukade skratta åt. Inte för att vara elak, utanför att det såg roligt ut. Rak rygg, stolt huvudhållning och med överkroppen först, benen oftast spikraka med knapp böjning vid promenad. 

 

Vid 70års ålder, när åldern börjar sätta in, bryter morfar benet. Han skulle iväg till affären, vintertid och vägen var helt bar. Inte en enda snöflinga. Men det fanns en fläck, en liten obetydlig fläck, av is. Och där, på den lilla, betydelselösa fläcken, halkar han. Så Herr Persson hamnar i rullstol. Minns att jag var på besök hos honom, där han sitter vid köksbordet med nedsänkt huvud. "Jag kommer väl aldrig upp från den här stolen igen". Men icke, min morfar är inte den som ger upp. Han reser sig igen och börjar kunna gå med rullator. 

 

Denna styrka beundrar jag, att han aldrig ger upp. Att envisheten är starkare än alla andra tankar på hopplöshet. Så när jag blir slagen av livet, när det ser mörkt ut. Då tänker jag på morfar och hur han inte lät sig själv bli sittandes, hjälplös i en stol. Att när viljan är stark så går det att förändra sin livssituation.