Sitter såhär på morgonkvisten och funderar kring det samhälle jag lever i. Funderar över hur språket kan tala om vilken verklighet som existerar och framförallt presenteras. Har du någon gång tänkt på att du är trasig, sönder, inte fungerar riktigt bra? Själv har jag använt just ordet sönder, jag är sönder. Mitt inre faller, knycklas ihop och förstörs.

 

Den egentliga frågan blir, kan en människa gå sönder? Är vi endast kugghjul i ett enda stort maskineri? Jag talar såklart om industrisamhället. Ett samhälle med rullbandseffekten, där produktionen betyder allt. Eller snarare är det konsumtionen som är viktig, men för att kunna köpa hej vilt, krävs det att någon tillverkar det jag vill ha. Det spelar inte så stor roll om jag behöver sakerna för min direkta överlevnad, det är mest bara trevligt att kunna få en ny stol vart annat år, eller så.

 

Vill inte påstå att jag är någon stor miljöaktivist, eller kämpe för den delen. Det finns stunder då jag iskallt tänker "allt brinner vid rätt temperatur" och slänger soporna fel. Låter bli att sortera, helt enkelt. Men det är ett faktum att konsumtionssamhället, industrisamhället, påverkar miljön negativt. Varje svensk slänger omkring 500 KILO sopor om året. Mat som fortfarande är ätbar, ett bord som kanske endast behöver en extra spik och lite färg, en tv som klassas som för gammal, ful, inte hipp. Just köp och släng mentaliteten är rådande just nu. Vi ska bara ha och ha och ha.

 

Nu vill jag inte komma ifrån ämnet för mycket. Trasig, handlade det ju om. Vi, människor, är biologiska varelser som lever i en tid då vi benämns i termer som liknar maskiner. Vi kan lagas, repareras, fixas. Det är något fel på oss, något som måste rättas till. Istället för att se till olika personligheter, egenskaper, styrkor. Så måste vi finslippas för att passa in i det stora maskineriet som är samhället. Allting ska bara rulla på, flyta med. Det är lite sorligt, till snudd på tragiskt att vi ser på oss själva, och andra med för den delen, som något som måste fixas. Prestationsångesten kommer som ett brev på posten. Så många gånger det talas om att vi duger som vi är, fast det egentligen inte betyder ett smack.

 

För att förenkla och förtydliga ännu mer hur jag menar. Du ska tillverka, vara med i produktionen, bidra till samhället i så pass stor utsträckning att du betalar tillbaka allting du använder. Detta gör du med din arbetskraft. Genom att gå till arbetet tillför du både skatter, via skattesedeln, och produkter som andra kan tillgodose sig själv med. Men vänta lite nu, kanske du tänker, alla yrken där vi möter människor? Då tillverkar vi inget, vi hjälper till. Utbildningen, sjukvården, friskvården, äldreomsorgen med flera. Tyvärr ser jag att även dessa instanser är som ett maskineri.

 

När något inte fungerar ska vi anstränga oss till tusen för att göra sakerna mer effektiva. Vi klockar hur länge vi ska behöva möta en patient, vi mäter hur bra barnen klarar sig i skolan. Allting för att få detta stora maskineri att fungera. Utbildningen handlar till stora delar inte om att tillgodose kunskap som ger den enskilda individen det den önskar, utan om att få in personen i arbetet. Du måste hitta ditt yrke, det du vill bidra med. Valet är ditt eget, i mångt och mycket (egentligen en helt annan diskussion), men du måste göra valet. Annars kommer vi med pekpinnen och rättar till dig.

 

Leverera, prestera, produsera. Vi kan reparera dig när du går sönder. För det är det som allting handlar om. Du är en vara, en produkt att använda sig av. Tankar och känslor går att rätta till, det finns piller för sånt. Men för all del, glöm inte bort. Vi tycke rom dig, precis som du är.