Ibland står vi vid brantens kant och ser ner. Det är långt, såpass att du hinner vinka adjö ett tag. En sugande kraft mot dem vassa stenarna som bär löften om en penetrerande smärta. Där står vi, som förhäxade och vet inte att det enda som krävs är att lyfta blicken. Hade du ens en aning om den vackra, underbara, förtrollande utsikten du just höll på att missa? Antagligen inte. För om du i den sekunden hade anat, hade du aldrig sugits ner i avgrunden som blir ditt fall. 

 

När livet rusar fram i hundranitti och bromsarna har gått sönder någonstans där långt tillbaka på vägen, då brukar jag förundras över hur bekväm soffan är. Det är också överraskande hur lugnt allting kan verka när hjärtat springer bort från kroppen. Stressen fyller varenda nerv, samtidigt blir viberationerna i lemmarna förlamande. Jag kan inte för mitt liv få något vettigt gjort. Eller okej. Små, små delar var tredje timme blir klart, men när klockan tickar på räcker det inte till. Inget trasigt livspussel, bara en enkel vardag som kräver för mycket av mig. 

 

I dessa ögonblicken saknar jag öppna vidder, frisk vind i ansiktet och gräs mellan tårna. Inte tvunget sommarn som jag längtar efter, snarare friheten att slippa gå i ekorrehjulet. Det värsta av allt i det hela är att jag inte riktigt vet vad jag skulle göra annorlunda. Allting är självvalt, allting är välplanerat och får mig att fungera som människa. Fast... Fungera för vem? 

 

 

Och det fortsätter envist att regna.