Skulle kunna skylla bristen på uppdateringar på att jag har lagt fokuset på skolarbete, men det skulle vara en lögn. Har mest varit upptagen med att ligga på golvet i fosterställning och gråtit över allting som inte fungerar som jag vill. Stressen över skolan, med allt vad det innebär, relationer som havererar och förändringar som tär på psyket. 

 

Däremot hjälpte det mig oerhört mycket att vara i kyrkan igår. Det var ett frukostmöte, så tillsammans satt vi och åt frukost (undantaget var jag, eftersom mattiderna är viktiga. Skalman någon?) och samtalade. Tanken som presenterades handlade om rädslor, att vi alla har oro och rädsla. Alla nämde något som skrämmer dem och hur det kanske begränsar oss i vardagen. För rädsla och oro har en tendens att begränsa oss, hindra oss från att göra vissa saker eller att uppleva livet. 

 

Det som hjälpte mig var när en person nämnde att det räcker med att klara av idag. Att kämpa och slåss om imorgon är både krävande och till viss del onödigt. Fokusera på dagen, idag, det som händer nu. Jag gillar verkligen den här tanken. Inte för att följa trenden om mindfullness, men självfallet finns det fördelar i det tankesättet, annars hade det inte varit så populärt inom vardagspsykologin. Om vi lyckas lägga ifrån oss morgondagens problem och innehåll kan vi undvika stressen som oftast uppstår, åtminstone hos mig själv. 

 

Dock planerar jag långt fram och försöker hela tiden förhålla mig till vad som händer sen. Men nu försöker jag att lära mig att leva för dagen. Tänka på det som måste göras och sen släppa det. Ungefär som att idag måste jag diska, sen när det är gjort så släpper jag alla tankar på disk i framtiden. Idag måste jag göra en del av skolarbetet, men allting måste inte bli färdigt på sekunden. När saker och ting delas upp i små, mini mål blir det enklare att både utföra och även bocka av. 

 

"Planerar som om att du aldrig ska dö,

Lev varje dag som om att den vore den sista"