Blir irriterad, på gränsen till förbannad. Nu börjar jag känna mig vacker, attraktiv och värdefull. Det är sjukt, helt sanslöst att det som ska definiera mitt värde, grundar sig i mitt utseende. Inte mina åsikter, värderingar eller handlingar. Utan det som finns på utsidan. Allt det där som du kan titta på, kommentera, beundra eller äcklas av. Jag har kämpat, tränat, sagt nej till allting gott, bara för att hamna här. I ett ingenmansland.

”Det betyder ingenting, du duger som du är”. Bullshit (tjurskit på svenska)! Även om jag väljer att sitta instängd i min lägenhet kommer dessa tankar krypande. Vi blir matade från samhället att vi måste se ut på ett sätt. Måste vara vackra att titta på. Måste vara tilltalande. Annars borde vi sitta i ett hörn och skämmas. Allt detta förkastar jag, vill skicka in i väggen med en fet smäll. Samtidigt har jag agerat, strävat mot detta mål. Drömt drömmar om att en dag ska även jag få tillhöra denna grupp.

Ett ilandsproblem när nyheterna förmedlar orättvisor, mord, våldtäkter, svält och förtryck, men fortfarande ett problem. Och nu, när jag snart är där. När jag nu har närmat mig dig. Du som är normen, du som ser acceptabel ut, du som är som alla andra. Det är nu jag kan ifrågasätta. Det är nu min åsikt blir hörd. Det är nu det är okej att tala om att strunta i alla andra, för att jag tillhör.

Jag är inte längre någon som tar avstånd på grund av lathet, sjukdom eller barnslighet (välj vilken anledning du nu än brukar säga om överviktiga, fula och konstiga personer). Jag blir beundrad för att ha gått ner i vikt, för att jag har tagit hand om min kropp, för att jag har blivit en del av det som är okej. Det kan vara svårt för dig att se det här. Du som alltid befunnit dig på andra sidan, där gräset är grönare. Men ingen minoritet har rätt att hävda sig, då kommer den ena förklaringen efter den andra, däremot du som inte kan veta, får uttrycka dig om allting.

”Det är ju bara att strunta i alla andra”. Just denna rätt, att kunna skicka alla till andra sidan planeten, att kunna stänga av och fortsätta med livet som önskat, det tillhör bara dem som är godkända. Du har ständigt varit närvarande, som ett plank fyllt med ord om hur jag borde se ut. Något att jämföra mig med, något att sträva efter.

 

Och trots dåligt humör, trots att jag ser idiotin i allt detta, fortsätter jag min strävan. För jag är ju så nära. Så nära att bli accepterad av dig. Och när jag väl blir det, då har jag äntligen rätten att be dig dra dit pepparn växer.